Livstecken

Ja, vi lever.

Det som hant sen sist ar val att vi har akt en helt sjukt (helt sjukt som i lojligt) obekvam 6-timmars bussresa till Siem Reap i Kambodja. Dar har Hanna varit sjuk ochjag och Johan har kollat pa Angkor Wat, varldens storsta religiosa byggnadsverk. Eftersom ingen av oss ar varken nagra stenalskare eller sarskilt religiosa, tror jag dess storhet gick oss forbi. Men stort var det.
Det coolaste som hande i Siem Reap var annars att vi traffade varldens skonaste norrman, Andrew, som vi larde kanna pa Bali. Jag och Johan sprang pa honom pa ett internetcafe, intet ont anandes. Sen gick vi ut och tog en ol och diskuterade sydostasiens familjeplaneringspolitik och ackliga ord pa svenska. Det blir latt sa med Andrew, tvara kast.
Sen akte vi en till dryg bussresa till Phnom Penh, Kambodjas huvudstad, och kollade pa Tuol Sleng, Pol Pots tortyrfangelse, och Killing Fields, Pol Pots avrattningsplats dar alla massgravar och dodskallar finns. Det var inte kul pa en flack. Fy fan.

Nu ar vi iallafall tillbaka i Thailand, pa en liten o som heter Koh Chang. Hit kom vi genom en helt obeskrivbar 12-timmars bussresa. Den forvarrades av att jag hade blivit sjuk kvallen innan *ler*. De visade kambodjansk karaoke-musikal och satena var trangre an pa linje 95. Fram tills ungefar det har ogonblicket har jag legat pa mitt rum och lidit och lyssnat pa musik och last Sartre (det later kreddigare an vad det ar. Jag skulle sjukt garna vilja lasa nagot annat, men det ar den enda bok jag inte har last ut). Under tiden har mina vanner varit pa stranden och pa krogen och roat sig. Tyck synd om mig!

Men om mitt flygbolag haller vad de lovat (Tack Helen Membrano pa Gulf Air for det jattegulliga mailet), sa aker jag till London om fyra dagar. Det kanske kommer en sammanfattning av resan snart om ni har tur.