240 timmar kvar...

Nu är det i princip ingen tid alls kvar tills Dag D, Timmen T, Minuten M och Sekunden S. Jag och Johan sitter hemma hos mig och gnyr oss i resfeber. Moneybeltsen är inköpta, försäkringarna är påskrivna, resmålen är planerade, vaccinerna är tagna (Under väldigt manliga förhållanden såklart. Ingen gråt eller svimkänslor alls). Allt verkar vara fixat, men inte fan är vi redo att åka än. Helst vore det skönt att skjuta upp allt ett halvår eller två. Men eftersom vi redan ligger ute med typ 14 lax var, vore det en ganska oskön grej.

Nä, det kommer bli grymt såklart. Jag kan inte bärga mig tills jag sitter på tåget och tittar ut över öde tundra så långt ögat når, medans Hanie Bananie rycker mig i armen och vill spela sällskapsspel. Eller då vi inte har tillgång till tre mål mat varje dag utan får leva på Försvarets chokladkakor.
Fast nu tycker Johan att jag är lite väl negativ. Jag menar HA, ni får vara kvar här i kalla Sverige/London/Norge eller var alla nu flyttar. Vi får lapa sol, träffa massa människor (och jag menar MASSA människor, halva jordens befolkning bor ju typ i Peking) kolla på Petrona Towers och Angkor Wat och Paul Potts massgravar. In your Facés!

Nu ska vi försöka hålla fingrarna borta från bloggen ett tag, så nästa inlägg från mig eller Juanito kommer när vi är på resande fot. Våra andra resekamrater kanske bidrar med något (hint, hint), men annars hörs vi om ett par veckor. See yao biatches!